Det var en gång en liten gubbe
Han bodde i ett land
Landet sträckte sig åt alla håll
till horisontens rand
Den gubben hade söner tre
och deras mor var död
Men gubben jobbade så hårt
att de led aldrig nöd
En dag när gubben jobbade
så dog han knall och fall
När han högg ved i skogen
blev han krossad av en tall
Han blev begravd av sönerna
De sörjde flera da'r
För gubben var, om än rätt ful,
en mycket älskad far
Den äldste sonen gav sig av
Det var en ståtlig syn
För grabben han var stor och stark
Hans näsa pekade mot skyn
Han skulle söka lyckan
med högfärdighet i blick
Men han var så högfärdig
att han såg en vart han gick
Han gick på vägen och vägen svängde
men inte såg han nå'n krök
Han fortsatte framåt, kom fram till ett stup
och ner i ravinen han dök
Den andre brodern var ståtlig och grann
Han gick åt ett annat håll
Han tänkte på sin äldre bror
och tankarna gick i moll
Han tittade alltid på vägen han gick
och tittade aldrig opp
Han svängde när vägen svängde
När vägen slutade gjorde han stopp
Tyvärr så såg han då inte opp
Han såg ej den lutande tallen
Han dog som hans far hade dött en gång
När han fick trädet i skallen
Den yngste brodern stannade kvar
Han vågade inget annat
Han tänkte att bröderna hade nog levt
om bara de hade stannat
Han stannade alltid nära sitt hus
och gick nästan aldrig ut
Hade ingenting hänt
så hade han svultit ihjäl till slut
Men han besparades svältens död
för han dog på annat sätt
när taket störtade in
över hans huvud, rätt och slätt
Nu är dikten slut
för alla huvudpersoner har dött
Och ingen annan att överta
huvudpersonens roll har vi mött
Denna dikt har en djup moral
trots att moralen är svår
Man kan inte undvika ödet
när man ska gå i sin faders spår