I den Newtonska världsbilden var man väl medveten om relativistiska effekter.Isaac Newton tänkte sig ett skepp:
En lugn dag kan en seglare raka sig eller äta sin soppa lika behagligt som om skeppet låg orörligt i hamn. Vattnet i hans tvättfat och soppan i hans talrik ligger lika stilla, vare sig skeppet gör 5 knop, 15 konp eller 25 knop. Om han inte tittar ut på sjön, kan han omöjligt veta vilken fart hans skepp håller eller om det alls rör sig. Om sjön går hög eller om skeppet tvärt ändrar kurs så känner han givetvis rörelsen p.g.a. accelerationen. Men under så idealiska förhållanden att sjön ligger spegelblank och skeppet seglar tyst med konstant hastighet kan ingenting som händer under däck, inga resultat av iakttagelser eller försök gjorda inuti skeppet avslöja skeppets hastighet i sjön.
Dessa betraktelser ledde till en fysikalisk princip som Newton formulerade 1687:
"Rörelserna hos kroppar som är inneslutna i ett givet rum är desamma mellan kropparna inbördes, vare sig rummet är i vila eller rör sig likformigt i en rät linje."
Dvs. att mekaniska lagar som gäller på en plats är lika giltliga på varje annan plats som rör sig med konstant hastighet. Vi utgår än i dag från att denna fysikaliska princip är sann.
Att ljusets hastighet är konstant för alla observatörer oavsett vilken hastighet de har relativt ljuskällan blev det förbluffande resultatet när Michelson och Morley år 1881 utförde sitt klassiska försök. Avsikten med försöket var inte att utröna om ljushastigheten var konstant men resultatet visade att så var fallet.
En man vid namn Lorentz kom fram till de ekvationer som Einstein senare kom fram till i sin särskillda relativitetsprincip. Lorenz avsikt var att kunna förklara ljushastighetens konstans, medan Einsteins mål var att fastställa relativitet som en grundläggande princip för all fysik.
Med de fysikaliska principerna från Newton samt ljushastighetens konstanta värde kunde Einstein utarbeta sin särskillda och allmänna reltivitetsteori.