Stjärnor har begränsad livstid eftersom de förr eller senare förbrukar sitt fria väte. En
exploderande stjärna kallas för supernova. Om massan på den exploderande stjärnan är
väldigt stor kommer dess egen tyngd göra att den imploderar (drar sig samman
explosionsartat) istället för att explodera. Gravitationskrafterna kommer att pressa
samman stjärnans massa till en extremt liten punkt. Vissa påstår att den dras samman
till en singularitet, dvs till ett stadium där massan saknar utsräckning.
Gravitationskraftens storlek styrs av massa och avståndet till massan. När en så stor
massa som en stjärna innehåller, pressas samman till en liten punkt kommer
gravitationskrafterna att blir fruktansvärt stora. Ett svart håls gravitationskrafter är
så pass stora att inte ens ljus kan lämna kroppen utan sugs in i hålets kärna.
Ju längre ifrån singulariteten man befinner sig desto mindre blir gravitationskrafterna. Gränsen mellan området där ljus kan ta sig ifrån det svarta hålet och området där detta ej är möjligt kallas händelsehorisont. De intilliggande kroppar som ligger nära den kollapsade stjärnan kommer att sugas in i det svarta hålet men om de befinner sig på ett tillräckligt avstånd kommer de istället att färdas i en bana runt hålet på samma sätt som planeter färdas runt solen.
Svarta hål sänder per definition inte ut något ljus och är således svåra att upptäcka. De kan dock påvisas på tre sätt: