RECENSION

Bo Lindell, Herkules storverk. Atlantis förlag, Stockholm. 772 s (2003)

Bo Lindell har nu kommit med tredje delen av sin stort upplagda serie om strålningens, radioaktivitetens och strålskyddets historia. I den första delen, Pandoras ask (1996), skildrades den spännande utvecklingen fram till kärnklyvningens upptäckt. Den andra delen, Damokles svärd (1999), dominerades av de första kärnreaktorerna och kärnvapnen. (Dessa delar har recenserats i Fysikaktuellt nr 3-4 1997 resp nr 2, 2000.) Föreliggande volym omfattar åren 1950 – 1966. Under denna tid började den fredliga användningen av kärnenergin att utvecklas allt mer. Forskningsreaktorer byggdes i ett flertal länder.. Med tungt vatten från Norge och lån av uran från Frankrike fick Sverige sin första forskningsreaktor R1 klar 1954. Nästa steg var att utvinna nyttig energi ur reaktorerna. I Sovjetunionen kopplade man redan 1954 in ett kärnkraftverk på det elektriska nätet, och flera länder följde efter. Ågestaverket, som gav Farsta fjärrvärme och även genererade en del elektrisk energi, startade 1963. Mot slutet av den skildrade perioden fanns det i Sverige fasta planer på kärnkraftverk i full skala. Allt detta gjorde att strålskyddsfrågorna blev alltmer betydelsefulla. Ännu ett viktigt problem var det radioaktiva nedfallet från stormakternas kärnvapenprov under 1950- och 1960-talet

Den Herkules som bokens titel anspelar på är Rolf Sievert (1896 – 1966), en stor man i alla avseenden. Lindell skriver: "Bland hans storverk finns skapandet av den medicinska radiofysiken och hans många insatser inom denna, hans konstruktion av otaliga sinnrika mätinstrument för joniserande strålning, hans arbete för att få till stånd den första svenska strålskyddslagen och en svensk strålskyddsmyndighet, hans tidiga undersökningar av den naturliga strålningen i vår miljö och gammasstrålningen från människokroppen, hans pionjärinsats för det internationella strålskyddet och tillkomsten av den internationella strålskyddskommisionen (ICRP) redan 1928, hans lyckade bemödanden att skapa ekonomiska resurser för ICRP:s fortsatta verksamhet och hans åtgärder för att förbättra kommissionens arbetsmetoder, hans roll i tillkomsten av FN:s vetenskapliga strålningskommitté och inom dess arbete och hans initiativ om organisationen av Kungl. Vetenskapsakademiens forskningsverksamhet i övre Norrland". Som bekant har han hedrats med att få enheten för dosekvivalent uppkallad efter sig.

Genom Sieverts initiativ kom Lindell att delta i såväl det svenska som internationella strålskyddsarbetet. Härigenom får man en initierad och detaljerad beskrivning av hur olika organisationer fungerade. Ett stort antal intressanta personer passerar revy. Också för den som inte arbetat inom det aktuella området eller något närliggande finns det många läsvärda avsnitt. Så t.ex. beskrivs det spännande maktspelet mellan olika parter vid starten av Sveriges kärntekniska program. Som en bakgrund till frågan om uppkomsten av strålskador ges i ett kapitel en utmärkt redogörelse för det genetiska alfabetet.

Att Lindell är en ovanligt god berättare blev uppenbart redan på 1950-talet. Då ordnade Radiotjänst en tävling, där man skulle skriva avslutningen på en novell, vars första hälft lästes upp i radion. Efter det att Lindell blivit tvåa i första omgången och vunnit de två nästa, lades tävlingen ned. Han har fortfarande berättarförmågan kvar, vilket gör att en stor del av boken är underhållande läsning.

Nils Göran Sjöstrand

Professor emeritus vid avdelningen för Reaktorfysik, Chalmers