Spelar barn roll?

(Publicerad i Universitetsläraren 14/2000)

Kan föräldraskap förklara varför det finns så få kvinnor på högre akademiska tjänster? "Barn är inget hinder för en forskarkarriär" hävdar Wold och Wennerås bl.a. i Universitetsläraren 21/99. Hur är det möjligt att komma till en sådan slutsats trots att forskande föräldrar upplever något helt annat? (Se t.ex. Anna Tollsténs målande beskrivning i nr 12/00.) Ibland anförs undersökningar där man jämfört produktiviteten utan att finna skillnader mellan mödrar och barnlösa forskare. Nedan diskuteras en modell som leder till denna observation trots minskad produktivitet.

En helt annan fråga är att barn inte räcker som förklaring, utan att det också finns många andra faktorer. Som exempel diskuterar jag nedan erfarenheter från behandlingen av de s.k. "Thamska forskarassistenterna" i fysik. Som avslutning diskuteras hur olika åtgärder kan påverka forskande föräldrars situation.

Påverkas produktiviteten?

Påståendet att barn inte påverkar produktiviteten strider mot mångas personliga erfarenheter. Det förefaller också mycket osannolikt t.ex. mot bakgrund av Marianne Frankenhaeusers analys /1/ av kvinnors och mäns totala arbetstid , där heltidsarbetande kvinnor i genomsnitt utför 31 timmar obetalt arbete per vecka, jämfört med 22 timmar per vecka för männen, och där skillnaden inte oväntat ökar med antalet barn. Är det möjligt att denna skillnad inte skulle påverka produktivitet? Är det inte mer troligt att mätningen av produktiviteten gjorts på ett sådant sätt att skillnaderna inte syns?

Låt oss anta att produktiviteten, p, mätt i något lämpligt mått (t.ex. antal publikationer) fördelas enligt en Poisson-fördelning
P(p)=A exp [-k (p-p0)]
där p0 är den lägsta produktivitet som gör det möjligt att vara kvar i systemet. Medelproduktiviteten för denna population blir <P> = p0+1/k. Låt oss vidare anta att produktiviteten för en del av populationen minskas med b (t.ex. p.g.a. barn), så att Pb(p-b)=P(p). Kurvan för denna del av populationen kommer att skiftas åt vänster, med en fördelning som kan skrivas som
Pb(p)=A exp [-k (p-(p0-b))] = exp(-kb) P(p).
De två fördelningarna illusteras i figuren till höger. För några individer kommer det att innebära att de hamnar utanför systemet (till vänster om "Cut-off") eftersom de inte längre kan konkurrera. (Andelen exp (-kb) blir kvar.) Om vi nu undersöker produktiviteten för dem som finns kvar finner vi att deras medelproduktivitet är densamma,dvs <Pb> = p0+1/k - trots att produktiviten faktiskt sjunkit. Att av denna resulterande, till synes oförändrade, produktivitetsfördelning dra slutsatsen att t.ex. barn inte påverkar produktiviteten är alltså felaktigt.

Sylvia Benckert /2/ har analyserat kvinnliga och manliga professorers publikationsmönster inom TFRs områden under åren efter doktorsexamen. I genomsnitt publicerar kvinnorna något färre artiklar per år under ganska många år, men produktiviteten ökar när barnen vuxit upp, då kvinnorna faktiskt publicerar mer än männen. Hon refererar också till en norsk undersökning /3/ som visar att kvinnor med barn under 10 år publicerar betydligt mindre än män i motsvarande situation.

Finns det andra skäl?

Att barn inte räcker för att förklara kvinnors frånvaro i akademin visas tydligt av Wolds och Wennerås uppmärksammade Nature-artikel /4/ om MFRs handläggning av forskarassistent-ansökningar. Vid tiden för undersökningens publicerande var jag ledamot av fysikutskottet i NFR, där jag inte upplevt problem -annat än det mycket låga antalet ansökningar från kvinnor. Arbetet med de s.k. "Thamska forskarassistenterna" gav dock anledning till eftertanke. Inventeringen visade flera mycket välmeriterade kvinnliga kandidater - mer meriterade än många manliga vi sett tillsatta på tjänster inrättade inom mycket snäva områden.

Små fördelar tidigt i karriären leder till större skillnader senare: "Matteusprincipen" (åt den som har skall varda givet) /5/ leder till starka icke-linjära effekter. I dagens situation ser vi allt fler riktade tillsättningar, efterhand som finansieringen blir allt mer riktad och forskningsrådens betydelse minskar. Detta leder lätt till en implicit kvotering av dem som är med i "klubben". Utanför hamnar inte bara kvinnor utan också män som av olika anledning inte passar in. Observationerna antyder att öppnare tillsättningar skulle kunna leda till såväl högre kvalitet som ökad mångfald.

Barn spelar roll!

Frågan är inte om barn spelar roll, utan på vilket sätt vi kan underlätta kombination av föräldraskap med akademisk karriär. Ett första steg är att inte blunda för de svårigheter som finns, både inom akademin och i samhällets allmänna utveckling.

Den akademiska tjänstestrukturen, med tidsbegränsade tjänster utan "tenure track" som enda möjlighet långt upp i karriären kritiserats av flera internationella utvärderingar av svensk naturvetenskap. (Titelreformen som sammanfaller med nedskurna fakultetsanslag är knappast en förbättring!) Inte alla tilltänkta kandidater till de Thamska forskarassistenterna tillträdde sina tjänster - handläggningstiden var lång, och biologiska begränsningar minskar attraktionen av en osäker väntan på ytterligare en tidsbegränsad tjänst. "Thamska lektorat" skulle ha varit mer lockande. Även ännu inte födda barn spelar roll för karriären!

En allmänt förkortad arbetstid på arbetsmarknaden torde knappast underlätta för forskande föräldrar, utan kan snarare vara negativt: De flesta forskare arbetar även idag betydligt fler timmar än "normalarbetstid" - detta gäller både män och kvinnor /2/. Forskning är på ett självklart sätt internationellt konkurrensutsatt. En allmän arbetstidsförkortning skulle t.ex. leda till kortare öppettider på daghem och högre pris på tjänster och service.

Pensionserbjudande till 60-åringar är inte bara ett slöseri med kompetens i en kunskapsorganisation som på många plan skulle behöva just 60-åringarnas erfarenhet och överblick. En tidig pensionering minskar också den tillgängliga tiden för kvinnors ökande produktivitet när barnen vuxit upp!

Om vi tar barns roll på allvar borde det få konsekvenser för organisationen av stöd till föräldrar. Småbarnsdagis på arbetsplatsen, daghem med utökade öppettider, vårdare av sjuka barn och hemhjälpspool skulle kunna vara några inslag, som kanske kunde spela större roll än olika kvoteringar. För större barn skulle intressanta lov-aktiviteter underlätta. Många amerikanska universitet erbjuder t.ex. drama, skivarkurser, dator-klubbar och forskarkontakter. Att erbjuda detta skulle förstärka kontakten mellan skola och universitet och kunna grundlägga en positiv attityd till universitetsstudier. Barn spelar roll, också genom sina frågor och sin fascination inför världen omkring oss. Att under enstaka lovveckor möta och stimulera barns nyfikenhet är inte bara ett sätt att underlätta för föräldrar utan också en viktig investering i humankapital för framtiden.

  1. Marianne Frankenhaeuser : "Kvinnligt, manligt, stressigt",s 71 ff (Brombergs, 1993)
  2. Sylvia Benckert, "Kvinnors och mäns karriärvägar inom teknikvetenskap" (1997)
  3. Svein Kyvik, "Vitenskaplig publisering blant kvinnlige och manlige universitetsforskare", NAVFs utredningsinstitut, Norges allmenvitenskaplige forskningsråd (1988)
  4. Agnes Wold and Christine Wennerås, Nepotism and sexism in peer review. Nature 387, 341-3 (1997)
  5. "The Matthew Effect in Science: The reward and communication systems of science are considered", Science, 159(3810):56-63, Jan. 5, 1968.
    "The Matthew Effect in Science, II: Cumulative advantage and the symbolism of intellectual property", ISIS, 79: 606-623, 1988. (Tillgängliga på WWW via http://www.garfield.library.upenn.edu/merton/list.html)

Ann-Marie Pendrill, Professor i fysik vid GU, under läsåret 2000-01 gästprofessor vid Högskolan i Skövde, mor till 3 barn (f 1983, 1984, 1991).

SULF-debatten om föräldrar