Även om grupparbetet på många sätt fungerat väl, är det inte säkert att arbetet leder till inlärning av avsett fysikinnehåll! En mera nedslående erfarenhet från årets muntliga examination är att bland de tre grupper som arbetat med olika aspekter av temperatur, atmosfär och solstrålning, och i arbetet naturligt kommit i kontakt med Plancks strålningslag, så besvarar så gott som samtliga studenter frågan "Hur vet ni hur varm solen är?" med "6000 grader" (sic!). På upprepad fråga följer oftast svaret "det står i formelsamlingen".
Hur ska projektarbetet formuleras för att uppnå önskvärd fokusering? Man kan naturligtvis se det som en utmaning för handledaren att leda studenterna fram till relevant fysik. Kanske vore det dock bättre att, med den begränsade handledartid som står till buds, ge antydningar om relevant fysik redan i problemformuleringen, så att handledningen i stället kan användas för hjälpa studenterna att förstå hur denna fysik påverkar olika fenomen? Genom en tydligare formulering ger vi studenterna en tydligare inbjudan att ta till sig denna fysik, som för oss, som fysiker, är en självklar del av problemet!
Själv är jag lite besviken över att ingen av grupperna mätt solhöjd. Detta kräver mycket begränsad utrustning och hade varit relevant för flera problem. Flera av problemen skulle också kunnat utnyttjas som träning i att utnyttja matlab - men det kanske får vänta?
Det är nog också viktigt att påpeka att det viktiga med projektarbetet är studenternas inlärning och utveckling, inte arbetets totala omfång. Föreslår att vi nästa år sätter en gräns på 25 sidor(?)
En annan förmåga gäller att kunna utnyttja eller förutse vad som händer i gränsfall, t.ex. efter oändligt lång tid. En av grupperna under ht96 undersökte olika aspekter av månens inverkan, och diskuterade bl.a. den yttersta konsekvensen av tidvattnets bromsande effekt på jorden - att jorddygnet blir lika långt som måndygnet.
Det är fascinerande att så ofta återfinna meningar av typ "forskarna tror att", "forskarna har kommit fram till" - förstår de att deras lärare faktiskt alla är forskare?
Ett par grupper hade föreslagit att man skulle påvisa jordens rotation genom att släppa ett föremål från ett högt torn och se det landa en bit ifrån lodlinjen. Vid den muntliga examinationen fick de frågan om hur stor effekten skulle vara. "Liten". "Ja, men hur liten? En Ångström eller en meter?" Denna fråga hade de inte ställt sig själva! Nästa fråga blev då hur lång tid det skulle ta att räkna ut det. De flesta trodde de skulle klara det på 15-20 minuter - åtminstone om vi talade om för dem hur högt tornet var och var det låg. "Varför gjorde ni inte det?" Tolv studenter uppvisade alla ungefär samma reaktion. Detta visar delvis en ovana vid att arbeta med formler utan att ha siffror att stoppa in, men också en oförmåga att göra storleksordningsuppskattningar. Detta är något som forskare hela tiden gör och vi tror att vi genom examinationen kunna lyfta fram detta krav.
Det är förvånansvärt lätt att se vad studenterna kan och inte kan - genom deras skriftliga rapport och muntliga presentation och opposition har man ju redan tidigare goda ledtrådar till deras kunskaper och brister. Ett problem är att studenterna tycker att tre frågor är för lite, och att de inte fick chans att visa vad det kan. Just nu ser jag ingen lösning på detta. Redan nu tar examinationen en lång och slitsam heldag!