Vi kommer att studera grekisk astronomi, och börjar med Thales (624 - 547 f.Kr.) och slutar med Ptolemaios ( 85 - 160 e.Kr.).
Olika spekulationer fanns om vad universum bestod av, och hur det var uppbyggt. Tidigt började man tänka 3-dimensionellt, och fundera över avstånd till olika objekt. Jordens form och storlek hade man en mycket god uppfattning om. Det förekom även teorier om att jorden inte låg i centrum.
De flesta av de grekiska världsbilderna bygger på att universum innehåller ett antal sfärer, och att rörelser sker i cirkelbanor. Eftersom planeterna i verkligheten rör sig på elliptiska banor fick man ta till allt mer och mer tillkrånglade modeller för att försöka förklara planeternas varierande ljusstyrka och skenbart varierande hastighet och riktning. Systemet med att kombinera olika cirkelbanor för att få en ellipsliknande rörelse kallas epicykelapproximationen, och vi går igenom hur det fungerar.
Grekerna sysslade också med observationer och kartläggning av stjärnhimlen. De flesta stjärnbilder bär idag fortfarande namn som härstammar från den grekiska mytologin. Vi tittar på hur, och varför, de olika världsbilderna avlöste varandra, och hur en världsbild växte fram som kom att stå sig långt in i medeltiden.
A survey of the Almagest
Olaf Pedersen, 1974
ISBN 87 7492 087 1