Gatan ligger våt och tyst efter det stilla regnet. De få gatlyktor som ännu fungerar tycks inte kunna tränga igenom natten och framhäver bara mörkret som omsluter dem. En kylig vind sveper in mellan husen som står svarta och till synes obebodda, med gapande hål på många ställen där det en gång suttit fönsterrutor.
Det börjar blåsa lite kraftigare och ett par löv som ligger på gatan virvlar iväg några meter innan de lägger sig tillrätta i en liten vattensamling vid trottoaren. De tunga regnmolnen delar på sig och avslöjar en solkig halvmåne som lyckas skingra det kompakta mörkret ett ögonblick innan den försvinner bakom tjocka molnbankar igen.
En man dyker upp från en trång gränd och går snabbt och målmedvetet över gatan för att försvinna in i en annan gränd igen. Mannen är klädd i nötta jeans och en tunn sommarjacka som han svept hårt omkring sig i den råkalla vinden. På fötterna har han ett par genomvåta slitna gymnastikskor. Låt oss följa mannen genom gränden till en lite mera upplyst gata där nästan varannan gatlykta fungerar. Mannen går tätt intill husväggarna där skuggorna är svartast och tycks närmast besvärad över att det är så ljust.
Natten fylls av ett skrik. Ett skrik fyllt av skräck och outhärdlig smärta. Mannen saktar in på stegen en aning men fortsätter sedan medan ekot tonar bort och försvinner i natten. Vi följer mannen genom ännu en mörk gränd och kommer till en väl upplyst gata med välvårdade ljusa fasader. Mannen skyndar på stegen något. Han stannar framför ett stort hus av sten med djupa fönsternischer och en stor bastant trädörr som ger en känsla av att vara orubbligt stängd. Huset passar inte in bland de andra utan tycks ha hamnat här av misstag, som om någon inte visste var han skulle ställa det. Ändå ger det ett intryck av att vara många generationer gammalt. Mannen går fram till porten som ljudlöst glider upp och lika ljudlöst glider igen bakom honom.
Innanför dörren stannar han ett ögonblick. Det kompakta mörkret ger sakta vika när hans ögon anpassar sig. Det enda ljus som finns här inne är det som lyser in från gatlyktorna igenom ett litet runt fönster ovanför dörren. Rummet innanför dörren är helt omöblerat. En mörk trappa går upp till andra våningen och bredvid den finns en stor, vackert utsirad dörr. Dessutom finns det en liten dörr på andra sidan trappan som står en aning på glänt. Mannen öppnar den lilla dörren och går tyst nerför den smala stentrappa som börjar strax innanför. Det svaga ljuset från gatlyktorna försvinner helt och mannen känner sig fram där han långsamt tar sig nerför de alltmer ojämna trappstegen.
När han kommer fram till en dörr till, knackar han en gång och blir genast insläppt i en stor stensal, upplyst av en brasa i ena änden av rummet. Mitt i salen står ett stort bord dignande under en enorm festmåltid och på långa träbänkar runt bordet sitter ett antal mörka gestalter och äter under fullständig tystnad. Den som släppt in mannen är en gammal man i frack som tyst stänger dörren och snabbt försvinner in i skuggorna i bortre änden av salen som elden inte förmår lysa upp. Mannen sätter sig vid bordet och börjar äta.
Återigen hörs ett skrik, samma ångestfyllda skrik som mannen hörde på väg hit men mycket närmare, mycket mer intensivt än förut. Mannen blundar hårt och håller för öronen, som om ljudet plågar honom trots att det inte är så högt att det borde orsaka smärta. Sedan, lika plötsligt som det började, blir det tyst. Ekot hänger kvar ett ögonblick men försvinner sedan och salen är återigen tyst. Mannen öppnar ögonen och finner att han är ensam i den stora stensalen. Elden tycks mindre och mycket svagare än förut, och lyser bara upp främre delen av rummet. Bordet är kvar, men bär inga spår av den stora festmåltiden som var framdukad för ett ögonblick sedan. Luften är märkbart kallare och mannen reser sig och går fram till brasan för att värma sig en aning.
Mannen tycks rysa till en aning och vänder sig om. Han tittar in i mörkret på andra sidan salen ett ögonblick och går sedan tvekande längs bordet in i dunklet. Där hittar han en dörr, nästan osynlig mot den mörka väggen, som han öppnar. Vi följer honom in genom dörren till en stenkorridor, upplyst av facklor i väggen. Dörren slår igen hårt bakom honom och mannen vänder sig hastigt om. Han står obeslutsam en sekund innan han börjar följa korridoren med bestämda steg. Golvet lutar knappt märkbart nedåt och korridoren svänger konstant åt höger i en spiral ner i underjorden. Efter en stund blir luften fuktigare och här och var droppar det vatten från väggarna.
Slutligen öppnar sig en stor grotta framför mannen. Inga facklor lyser upp här men ändå är det tillräckligt ljust för att se hela grottan som är minst hundra meter lång. Överallt finns det stalagmiter som pekar upp från golvet, oftast mot en stalagtit som hänger från taket ovanför. Många är så långa att de växt ihop och bildat pelare som ser ut att stötta upp grottans tak. Från en öppning i bortre ändan rinner en underjordisk flod sakta genom grottan, svart som beck, och försvinner under ett lågt naturligt valv. Inte ett ljud hörs från vattnet. En träflotte ligger förtöjd vid en av grottans pelare och på flotten står en gestalt klädd i en heltäckande kappa med en huva som skuggar även ansiktet. Kappan är helt svart och gestalten står en aning böjd, som av hög ålder, men tycks inte stödja sig på den långa staven som han/hon håller i handen och försvinner ner i vattnet bredvid flotten.
Mannen som vi följt går fram till flodkanten och ombord på flotten. Utan ett ord lossar den svarta gestalten förtöjningen och stöter ut flotten med oväntad kraft. Floden för dem sakta under valvet där mannen måste sätta sig ner för att inte slå i huvudet. Det blir snabbt så mörkt att det är omöjligt att se någonting och ingenting hörs utom det regelbundna ljudet av staven som doppas i vattnet och för flotten framåt. Hur länge detta pågår är svårt att säga, det kan röra sig om minuter eller timmar.
Ljudet från staven upphör utan förvarning och flotten rör sig frammåt endast av floden. En stund senare börjar man ana konturer i mörkret och efter en skarp krök öppnar sig en dunkel grotta, även denna upplyst utan någon synlig ljuskälla. Floden rinner ner i en sjö som täcker i stort sett hela grottan och en smal strandremsa vid ena kortändan utgör den enda fasta marken. Mannen finner att han är ensam på flotten, utan ett spår av figuren i svart. Inte ens den långa trästaven är kvar. Mannen tittar nervöst mot strandremsan och ställer sig upp, osäker på vad han ska göra. Som av en händelse flyter dock flotten in till stranden och mannen hoppar försiktigt men uppenbart lättad in till land. Flotten guppar till en aning och flyter märkligt nog tillbaka samma väg. Mannen ser undrande på den och strax innan den försvinner utom synhåll skymtar en svartklädd figur på flotten med en lång stav i handen.
Fortsättning följer...
Tobias Bergsten