Detta är en sann historia.
Den beskriver de hemska men föga kända drabbningarna som utspelat sig nyligen och kanske inte är avslutade ännu. Dessa strider sammanfattas vanligen under beteckningen TETRIS-krigen. Eftersom jorden flera gånger utplånats anser jag detta vara av allmänt intresse. Dessutom vet ingen om striderna kommer att blossa upp igen och min förhoppning är att de som läser artikeln kommer att vara bättre förberedda på kommande attacker än de hjältar som utkämpade dessa fruktansvärda bataljer.
En vacker vårdag i maj, i hällande regn och med åskviggar som fick fönster att vibrera oroväckande satt en alldeles vanlig person vid namn Arthur Dent och läste morgontidningen. I själva verket läste han bara tidningens fram- och baksida eftersom tidningen var för blöt för att kunna öppnas. När han satt och funderade på hur han skulle kunna läsa tidningens innanmäte, knackade det på dörren. Vår naive hjälte trodde naturligtvis att det var en ensam vandringsman som överraskats av det häftiga regnvädret. Som den godhjärtade person han var, hoppade han raskt upp ur stolen och sprang fram till dörren för att öppna den för den stackars genomblöte främlingen.
Som den intelligente läsare ni säkert är, förstår ni nog att ingen normal person, inte ens en vandringsman, skulle låta sig överraskas av ett sådant regnväder, speciellt med tanke på att ovädret ifråga vid det laget pågått i åtskilliga timmar, och endast en ovanligt dum utomjording skulle fortsätta att låta sig överraskas av regnvädret så länge.
När vår alldeles vanlige person öppnade dörren stod där en ovanligt dum utomjording.
För att kunna föreställa er vår hjältes ansiktsuttryck, måste ni, käre läsare, känna till att han aldrig tidigare sett en utomjording. Ansiktsuttrycket i fråga är inte möjligt att beskriva här, men det gav intrycket (uttrycket gav intryck?!!) av en ovanligt dum person, till den grad att det kunde mäta sig med ovan nämnda utomjording. Denne utomjording blev till slut så irriterad av denna förespeglade dumhet att den utbrast något i stil med "s%6dq#£!" och helt sonika slog ner vår stackars hjälte, vilket förbättrade dennes ansiktsuttryck något. Utomjordingen klev in och stängde helt civiliserat dörren efter sig.
Ni som har sett en hund som skakar på sig för att bli torr, förstår nog lättare vad som hände sen. Främlingen skakade nämligen på sig, ungefär på detta sätt, varvid något som skulle kunna vara en fisk flög ut ur något som vid närmare studier skulle visat sig vara utomjordingens ena öra. Nämnda fisk gjorde en vacker båge genom luften och landade i Arthur Dents ena öra. Eftersom han var halvt vid medvetande förvärrades vår hjältes förvånade min när hans gäst gav ifrån sig några utomjordiska svordomar som skulle tysta även en garvad borstbindare.
Ni, som är en bildad person, anar säkert redan att fisken var en babelfisk, vilken, om man stoppar den i örat, översätter varje i univerum talat språk till ett språk man förstår. Därför lyssnade Dent intensivt när utomjordingen plockade fram någon kommunikationsutrustning och, ovetande om att någon lyssnade, avslöjade att vogonerna höll på att bygga en interstellär expressled och jorden råkade ligga precis i vägen och därför måste bort. Vidare avslöjade den att den skulle sprängas bort med en horisontalvektoriserad spänningsöverlastad molekylärgenommatad super-extra-mega-hyper-bauta-bomb (vilken är en utvecklad version av den överspänningsmatade ultra-röntgen-bomb som med mindre lyckat resultat användes för att försöka få bort en annan planet i samma solsystem och i stället spred ut småbitar av planeten runt halva solsystemet). Sedan vogonen (för det var en sådan utomjordingen var) meddelat en lämplig placering av bomben för maximal effekt, stoppade den tillbaka utrustningen i sin packning, lämnade Dents hus och blev mycket överraskad av det häftiga ovädret.
Vår käre hjälte vågade äntligen röra sig (han hade bara spelat medvetslös medan vogonen var där (Arthur Dent var faktiskt inte riktigt så dum som hans min gjorde gällande)). Han satte sig med tidningen igen och begrundade vad vogonen hade sagt. Efter en stunds intensiv tankeverksamhet insåg han att det innebar att han inte skulle kunna bo kvar i sitt hus. Efter ännu en stunds funderande gick det upp för honom att något måste göras åt saken.
Han ringde sin vän Ford Prefekt. Efter att Arthur dryftat sitt problem föreslog vännen att de skulle gå till en bar och ta en öl. Detta föll inte allas vår Arthur i smaken och han föreslog i stället att de hellre skulle rädda världen. Efter en stunds diskussion varvid det bland annat framkom att Ford tyckte att detta var ett ovanligt ovanligt dumt förslag och att det skulle vara mycket trevligare att gå till ovan icke nämnda bar, kom vännerna överens om att desarmera bomben.
För detta ändamål beställdes specialdesignade legobitar med vertikalströmsisolerade skikt och överlastad molekylärgenomgång, samt ultravektoriserad passning. Det ska nämnas att tidpunkten för beställningen var i mitten av november och legotillverkaren hade fullt upp med alla julklappar (han hade ett specialavtal med tomten) och leveranstiden blev därför något längre än de båda vännerna räknat med. Medan de väntade gick de till en bar och tog en öl.
Arthur gjorde misstaget att köpa en smörgås på ovan ännu icke nämnda bar, men vid närmare granskning av den inhandlade före detta smörgåsen, avgjorde denne att föremålet inte lämpade sig som näring åt vid denna tidpunkt kända organiska livsformer på jorden. Vår godhjärtade hjälte gav tankspritt bort oätligheten till en förbipasserande hund, som tyvärr inte hade fördjupat sig speciellt i någon typ av näringslära, utan glatt svalde vad den i sin enfald trodde var en smörgås. Arthur och Ford missade totalt denna dramatiska episod och gick också miste om nämnda hunds gränslösa uppskattning på grund av dennas plötsliga anfall av akut ohälsa.
När legoleveransen äntligen anlände skred vännerna entusiastiskt till verket med att desarmera den horisontalvektoriserade spänningsöverlastade molekylärgenommatade super-extra-mega-hyper-bauta-bomben. Planen var att fylla bomben med legobitar med vertikalströmsisolerade skikt och fotonladdad molekylärgenomgång samt ultravektoriserad passning och därigenom orsaka en atomär fåtöljtransmission med därpå följande legotransmutering av diagonala belastningselement. Om det lyckades skulle resultatet bli en wienersnitzel. Ford protesterade mot planen med motiveringen att han hade tänkt bli vegetarian, men Arthur avfärdade protesten och öppnade lådan med legobitar.
Arthur stängde lådan med legobitar. Arthur visslade refrängen på 'Johnny B. Goode'. Ford föreslog att de skulle gå till en bar och ta en öl. Arthur ställde sig på huvudet och visslade Beethovens nionde symfoni i diss moll. Ford ackompanjerade med sin fylliga basröst och en irlänsk herdesång.
Här krävs antagligen en en liten förklaring. Ni, käre förvirrade läsare undrar antagligen vad detta märkliga beteende berodde på. Arthur hade ju aldrig kunnat vissla tidigare! Svaret är att kroppen i stressituationer producerar extra mycket adrenalin, vilket i svåra fall kan medföra att den stressade personen visslar 50-tals-hits eller lagar en ungersk linssoppa. Nu åter till handlingen.
Arthur lagade en ungersk linssoppa. Ford öppnade lådan med legobitar och konstaterade att legotillverkaren slarvat med den ultravektoriserade passningen, vilket fått till följd att legobitarna hade genomgått en extratemporär makrofusion under transporten.
Sedan vännerna avnjutit linssoppan (som enligt Ford var ytterst delikat och dessutom väldigt nyttig - detta påverkade dock inte vår hjältes inställning till wienersnitzeln) gick de tillbaka till ovan för övrigt ännu icke nämnda bar och tog en öl. Efter något mindre än en timmes livlig diskussion och likaledes livlig, om inte möjligtvis något livligare, ölhävning, kom vår vid det laget en aning överförfriskade vän Arthur sluddrigt överens om att ändå göra ett försök att desarmera bomben. Hans fortfarande ölhävande kamrat kom dock överens om att gå till en bar och ta en öl. Vissa olyckliga omständigheter (bland dessa märks speciellt omständigheten att han redan befann sig på ovan i förbigående sagt för övrigt ännu icke nämnda bar) omöjliggjorde dock detta och han kom därför motvilligt överens om att hjälpa Arthur.
Planen fick därmed ändras något. På grund av den extratemporära makrofusionen hade legobitarna fastnat i klumpar om fyra bitar vilket i omöjliggjorde varje form av fåtöljtransmission. I stället fick vännerna luminansextrapolera legobitarna med logaritmiskt rakvatten. Med lite tur, en diskantintegral och några laddningskoordinater som hade blivit över vid Fords senaste fest skulle de försöka lösa en exponentiell andragradsderivata i bomben, vilken helt enkelt skulle förgasas (inte lika fint som en legotransmutering men det skulle fungera). Men först var de tvungna att ladda ur bomben med de extrapolerade legobitarna med vertikalströmsisolerade skikt. På grund av dessa skikt var det tvunget att skapa en horisontell rad med legobitar som bomben kunde laddas ur genom.
Eftersom Ford hade vissa svårigheter med koordinationen efter den våldsamma ölhävningen fick han uppgiften att förse Arthur med legobitklumpar medan Arthur försökte lägga dem till rätta. Tyvärr uppfattade inte Ford Arthurs uppgift i sammanhanget utan kastade bara ner legobitarna i den smala öppningen i bomben. Lyckligtvis lyckades Arthur styra bitarna till rätta med någorlunda precision genom att blåsa ner i öppningen. Men eftersom legobitsklumparna var så oregelbundna var det svårt att få till en obruten horisontell rad. En rejäl hög hade redan staplats på botten innan Arthur lyckades. Då hördes en rejäl smäll från bomben när den kortslöt genom legobitarna.
Men, som den bildade läsare ni är förstår ni nog att legotillverkaren även hade slarvat med den överlastade molekylärgenomgången. Ni har säkert också räknat ut att legobitarna som bomben laddades ur genom, utsattes för en aritmetisk halvnelson, vilket naturligtvis bara kan resultera i en sak: ett digitalur. Men jag tråkar ut er med saker som ni redan vet. Låt oss återgå till handlingen.
Efter den första chocken tog Arthur på sig digitaluret med ett fånigt flin och såg på Ford. Denne tycktes ha hämtat sig något från ölhävningen och förklarade att bomben bara hade laddats ur en aning, men att detta skulle resultera i en cirrusövergång inom några minuter om de inte fortsatte att ladda ur bomben på samma sätt. Entusiastisk över digitaluret satte Arthur genast igång medan Ford nonchalant levererade legobitsklumpar. Strax därefter hade Arthur ännu ett digitalur att sätta på andra armen. Detta fortsatte en bra stund och efter fem minuter var Arthur inte fullt lika glad över det digitalur han placerade på vänster vrist efter att ha täckt båda armarna. Dessutom började hans ansiktsfärg närma sig alltmer blåaktiga nyanser av allt blåsande för att få legobitsklumparna rätt. När ansiktsfärgen kommit till lila var halva bomben full med legobitar som låg fel och Ford blev bara mer och mer stressad och sa att han måste skynda sig mer om de skulle klara sig från cirrusövergången. Men naturligtvis gick inte detta i längden och till slut var hela bomben full med oanvändbara legobitar. Vid det laget var Arthur mörkgrön i ansiktet och satt i en hög av uppskattningsvis 400 kg digitalur.
Ford sa något om att de lika gärna kunde ha stannat på baren och tagit en öl till. Då hans vän av oförklarliga skäl inte svarade på detta tog han fram en elektronisk tumme och tryckte på en knapp i samma ögonblick som bomben genomgick en cirrusövergång och orsakade en global virvelproton. Arthur och Ford befann sig i lastrummet på ett vogonskepp som provade den nyöppnade intergalaktiska expressleden. Vår stackars Arthur insåg med en suck att han aldrig mer skulle få se sina fina digitalur.
ATT FORTSÄTTAS?