Gruppen har bl. a. genom intervjuer med samtliga sektions- och programledningar noggrant diskuterat och analyserat den situation som i dag råder på civilingenjörsutbildningens område. I dagens system är utbildningsprogrammen hårt knutna till sektionerna, och många menar att detta verkar starkt konserverande på utbildningen. Värdefulla förändringar av utbildningen görs inom systemet idag, men kritikerna menar bl. a. att sektionerna är förhållandevis ovilliga att införa nya moment i utbildningen, som ligger utanför den egna sektionen och som skulle leda till minskade undervisningsintäkter för sektionen. Som framgår av den sammanställning som gjorts inom utredningen (Bilaga 6) köper sektionerna i dag utbildning från varandra i förhållandevis liten omfattning, och tendensen har under senare tid varit klart minskande. Flera menar att dessa problem skulle kunna elimineras genom att ge grundutbildningen en från sektionsorganisationen mer självständig ställning.

För att få en organisation med större flexibilitet än dagens system för införande av nya utbildningar och utbildningsmoment har referensgruppen diskuterat olika modeller. Den matrismodell som diskuterades på tidigt stadium i utredningen hade flera förespråkare men blev också starkt kritiserad. Den modell som presenterades i Statusrapport November 1999 (Bilaga 7) med basblock och profilblock kan sägas utgöra en kompromissmodell mellan en renodlad matrismodell och dagens situation i det att basblocken skulle hanteras av sektionerna medan profilblocken skulle få friare ställning. Modellen hade utarbetats i sina huvuddrag av en grupp inom referensgruppen och tillstyrktes av en majoritet av denna. Modellen skulle göra det lättare än i dagens system att införa nya utbildningar eller inriktningar, speciellt av interdisciplinärt slag. Den skulle samtidigt medge större valfrihet för de studerande och underlätta övergång mellan olika utbildningar och möjlighet till successiva val. En nackdel med modellen ansåg man vara att den kunde leda till en diskontinuitet i utbildningen p g a olika ledningsstruktur för utbildningens två delar. Man ansåg även att flera av basblocken var väl traditionella och inte skulle locka de bästa sökandena. Man framhöll svårigheten med att göra profilområdena tillräckligt exponerade i informationen.

Vid referensgruppens näst sista sammanträde i december 1999 uttalade sig en klar majoritet för en mer renodlad modell, där ledningsorganisationen för utbildningen är formellt separerad från sektionsorganisationen. Samtidigt ville man behålla mycket av den tidigare modellen, som man ansåg i många stycken attraktiv. Detta ledde fram till den modell som presenterades vid gruppens sista sammanträde i januari 2000. I denna modell hade utbildningen indelats i ett mindre antal utbildningsområden (vart och ett innehållande flera utbildningsprogram) med självständig ledning. Denna modell tillstyrktes av en klar majoritet av referensgruppen, som ansåg att denna hade eliminerat några av nackdelarna med modellen från november men behållit de viktigaste fördelarna. Majoriteten ansåg att införandet av några få utbildningsdekaner med betydande inflytande skulle avsevärt höja grundutbildningens status. Flera menade att dessa dekaner skulle få en väsentligt viktigare roll än sektionsdekanerna i den nya organisationen och man kunde på sikt tänka sig att sektionsorganisationen förändrades på liknande sätt så att organisationerna bleve kongruenta. Alternativt kan man tänka sig att sektionerna helt avskaffades och att forskningen organiserades på annat sätt, genom mer självständiga institutioner eller genom centra av olika slag.

På basis av diskussionerna i referensgruppen och andra inkomna synpunkter till utredningen har den modell som presenterades i januari på väsentliga punkter modifierats. (Se Kapitel 5).

Referensgruppen har framhållit risken av att en formell frikoppling av utbildningens ledning från sektionerna enligt utredningens modell skulle kunna medföra ett minskande engagemang från lärare/forskare i grundutbildningen. Gruppen betonade att problemet måste uppmärksammas men borde kunna hanteras genom att ge institutionerna och deras lärare mer definierat ansvar för utbildningens innehåll och genomförande. Vidare kan dessa via utbildningsnämnder eller motsv. aktivt medverka i utbildningens organisation och programmens struktur.