3. Bakgrund. Chalmers nuvarande organisation -Jämförelse med andra högskolor
Chalmers är sedan 1994 en privat stiftelse, ochhögskoleverksamheten drivs i form av ett aktiebolag, Chalmers AB,som ägs av stiftelsen. Chalmers lyder därmed underaktiebolagslagen och inte under högskolelagen, vilket fårvissa konsekvenser för organisationen. I stort har dock Chalmersbehållit sin organisation även efterstiftelsebildningen.
1993, dvs före övergången till stiftelseformen,genomförde Chalmers en större organisatorisk reform i det att fakultetsnämnden och fakultetsdekanus avskaffades. Istället fick sektionerna — eller delfakulteter som demotsvarar i högskoleförordningen — en mer autonomställning med betydande delegation frånhögskoleledningen vad gäller såvälforskningsadministration som utbildningsfrågor.
Den väsentligaste förändringen som inträffadedå Chalmers övergick till stiftelse och aktiebolag ochdärmed till att styras av aktiebolagslagen är attdelegation endast kan göras till person och inte till organinom organisationen. Detta innebär att sektionsdekanerna — och inästa led — prefekterna är ansvariga för verksamheteninom resp domän och att sektions- och institutionsstyrelserformellt endast är rådgivande. Detta faktum har dock intehelt trängt ned i organisationen, vilket framgår av denspecialstudie över beslutprocessen vid de olika sektionerna somÅke Frisk genomfört (Bilaga2 och Avsnitt 4.3).
I brev till utredaren framhåller Chalmers administrationsansvarigeStig Ekman:
Övergången tillaktiebolag i kombination med 1993:s års reform har medförtatt dekanerna vid Chalmers har en i förhållande tillövriga högskolor i landet unikt stark ställning (se vidarenedan samt Bilaga 5).
De tekniska högskolorna är av tradition iförsta hand utbildningsanstalter. Chalmers började år1829 som "Chalmers slöjdeskola". 1882 omvandlades skolan till Chalmers Tekniska Läroanstalt och 1914 till Chalmers Tekniska Institut.År 1937 fick Chalmers ställning som teknisk högskola.
Sektionerna vid Chalmers — liksom vid den någotäldre KTH —inrättades primärt för att stödjautbildningslinjerna och utgjordes väsentligen avlärarkollegiet vid resp utbildningslinje (som nu benämnesutbildningsprogram).Vid mitten av 1970-talet hade Chalmers sju utbildningslinjer och sju sektioner, Arkitektur (A), Väg- ochvattenbyggnad (V), Maskinteknik (M), Skeppsteknik (S),Kemiteknik (K), Elektroteknik (E, senare ED) samtTeknisk fysik (F). Omkring 1980 lades skeppsteknik ned som separat utbildningslinje och sektion och integrerades i M-sektionen,som då benämndes Sektionen för maskin- ochskeppsteknik. Senare ändrades namnet till Maskin- och fordonsteknik.
Efter hand har forskningen kommit att spela en allt större rollvid de tekniska högskolorna, särskilt genom tillkomsten avexterna organ som STU/NUTEK och TFR samt under senare tid EU ochforskningsstiftelser. Även forskarutbildningen vid de mertillämpade sektionerna har ökat väsentligt från enrelativt blygsam nivå för några decennier sedan. Dettahar medfört att sektionerna fått dubbla roller —ansvariga dels för forskning och forskarutbildning, dels förgrundutbildningen. Vid flera lärosäten har man separerat dessaroller och inrättat nya organ för grundutbildningen (se Bilaga 5). Chalmers har dock behållit den ursprungligaorganisationen,där sektionerna svarar för båda uppgifterna. (Dettakommenteras vidare i Problemanalysen i Kapitel 4.)
Chalmers har sedan 1960-talet ett organisatoriskt samarbete medGöteborgs universitet (GU), med ett antal gemensammainstitutioner inom matematik, fysik- och kemiområdena. (Sedan1994 är dock inte längre några kemiinstitutionergemensamma.) Vid högskolereformen 1977 bildades ävengemensamma sektioner med GU i matematik (MD) och fysik/tekniskfysik (F), vilka ersatte Chalmers sektion för Teknisk fysikoch GU:s matematisk-fysiska sektion. Detta innebar att Chalmers intelängre hade en en-till-en-korrespondens mellan sektioner ochutbildningslinjer. För linjen teknisk fysik svarade nu tvåsektioner, MD och F, genom en gemensam linjekommitté, LKF.Senare har huvudansvaret för F-utbildningen överförtstill F-sektionen. LKF har dock fortfarande det reella ansvaret.
1989 inrättades en immateriell sektion förMiljövetenskap, gemensam för Chalmers ochmatematisk/naturvetenskaplig fakultet vid Göteborgsuniversitet. Den inrättades för att underlätta dettvärvetenskapliga samarbetet inom miljöområdet -såväl inom de båda lärosätena som mellandessa. Sektionen ansvarar för forskarutbildning inommiljöområdet liksom för grundutbildning i samarbete medde materiella sektionerna.
Vid mitten av 1980-talet inrättades vid Chalmers en ny utbildningslinje iIndustriell ekonomi och organisation (I-linjen) och enmotsvarande sektion (I-sektionen) bildades 1991, dels genom nyrekrytering,dels genom överföring av lärartjänster från V-och M-sektionerna. Senare har ett antal nya utbildningslinjer/programtillkommit, nämligen Datateknik (D, 1982), Automatiseringsteknik (Z, 1986), Kemiteknik med fysik (infördes först som en gren på Teknisk fysik 1965 och blev självständigt program inom K-sektionen, Kf, 1988), Bioteknik (Kb,1996) och Teknisk Design (TD, 1999). I dessa fall har dock intenågon ny sektion skapats, utan utbildningarna har kopplats tillbefintliga sektioner - Datateknik till ED-sektionen, Automatiseringsteknik ochTeknisk Design till M-sektionen samt Kemiteknik med fysik och Biotekniktill K-sektionen.
Varje utbildningsprogram leds av en vicedekanus, som utses av dekanusför den ansvariga sektionen. Dessutom finns (utom förA-programmet) en linjekommitté, som formellt ärrådgivande till vicedekanus. För två av programmenkommer vicedekanus från annan sektion än den ansvariga,nämligen vicedekanus för Datateknik som kommer frånMD-sektionen men rapporterar till dekanus för ED-sektionen, samtvicedekanus för programmet Automatiseringsteknik, som kommer frånED-sektionen men rapporterar till dekanus förM-sektionen. Beslutsorganisationen är närmare beskriven iÅke Frisks analys i Bilaga 2. (Se även Avsnitt4.3.)
Det som framför allt karakteriserar Chalmers organisation— till skillnad från den vid andra högskolor i landet —är den utpräglat starka kopplingen mellanutbildningsprogram och sektion. Detta har blivit en huvudfrågaför den föreliggande utredningen. En avgörandefråga är om denna organisation är lämplig ochoptimal för Chalmers vidare utveckling in i den nyatiden. Detta diskuteras vidare på flera håll irapporten.
Tabell över Chalmers nuvarande sektioner samt arkitekt-och civilingenjörsprogram
| Sektioner | Utbildningsprogram |
|---|---|
| Arkitektur (A) | Arkitektur (A) |
| Väg- och vattenbyggnad (V) | Väg- och vattenbyggnad (V) |
| Teknikens ekonomi och organisation (I) | Industriell ekonomi (I) |
| Maskin- och farkostteknik (M) | Maskinteknik (M) |
| Automatiseringsteknik (Z) | |
| Teknisk Design (TD) | |
| Kemiteknik(K) | Kemiteknik (K) |
| Kemiteknik med fysik (Kf) | |
| Bioteknik (Kb) | |
| Elektro- och datorteknik (ED) | Elektroteknik (E) |
| Datateknik (D) | |
| Fysik och teknisk fysik (F)* | Teknisk fysik (F) |
| Matematik och datavetenskap (MD)* | |
| Miljövetenskap (immateriell)* |
* Gemensam med Göteborgs universitet
Jämförelse med andra högskolor
Utredningen har studerat organisation och utbildningsstruktur vid ettantal andra högskolor inom och utom landet, vilket närmareredovisas i
En jämförelse med övriga högskolor inom landetvisar att grundutbildningen vid dessa har en mer självständigställning än vid Chalmers. Vid såväl KTH som LTHär utbildningen indelad i 4-5 områden, vilka leds av enutbildningsnämnd och en dekanus. Vid KTH hanterar nämndenäven forskningsfrågor men inga ekonomiskafrågor. Institutionerna får där sina resurser försåväl forskning som grundutbildning direkt från dengemensamma fakultetsnämnden. Också vid LTH fårinstitutionerna sina resurser direkt från högskoleledningenmen efter förslag från såväl Grundutbildningsnämnden somForskningsnämnden. Linköping har en mer utprägladmatrismodell, där utbildningsnämnderna beställerutbildning från institutionerna. Man har ingensektionsstruktur. Även i Uppsala, Umeå och Luleåär utbildningsorganisationen skild fråninstitutionsorganisationen. Allt fler universitet/högskolor såväl iSverige som utomlands experimenterar nu även med s. k. "öppen ingång".
De två högskolor i övriga Norden som utredningenstuderat, Helsingfors tekninska högskola (HUT) och DanmarksTekniske Universitet (DTU), har väsentligt olika organisation vargäller grundutbildningen. Vid HUT hanteras utbildningen helt inominstitutioner/departments, vilka har en ekonomiskt och administrativtsjälvständig ställning. Vid DTU, däremot, är enutbildningsnämnd med en ansvarig utbildningsledare det beslutandeorganet, som har de ekonomiska resurserna och beställer utbildningfrån institutionerna.
Många utomnordiska utbildningsanstalter har en starkdepartementsstruktur, där departementen självständigt administrerar såväl forskning somgrundutbildning, ungefär som HUT. Stora variationer förekommerdock. Departementen är ofta stora, i flera fall har manDepartment of Engineering. De två brittiska universitet somutredningen haft kontakt med, Imperial College och Universityof Edinburgh, har till det yttre likartad organisation men heltolika inre beslutsstruktur. Imperial College har starka departments medoberoende ekonomisk ställning, direkt underställdaRektor. Fakulteterna hanterar enbart akademiska frågor,ungefär som vid KTH. (Departementen är dock betydligtstörre än KTH:s institutioner.) University of Edinburgh harstarka fakulteter. Institutionsföreståndarna rapporterar tillfakultetsdekanus även i ekonomiska frågor. Grundutbildningenär där organiserad i "Schools" med delvis oberoendeställning.
Utredningen har vidare studerat organisationen vid två andravärldsledande högskolor för teknisk utbildning, ETH iZürich och MIT. Vid ETH är utbildningen organiserad idepartments, ungefär som vid HUT och Imperial College, vilkahanterar såväl forskning som grundutbildning. Vid MITär utbildningen organiserad i ett litet antal "Schools", vilkahar en inre departementsstruktur. Forskningen är därhuvudsakligen organiserad i form av Laboratories, Centres ochPrograms.
När det gäller utbildningens organisation kan mankonstatera att man vid att antal lärosäten fört sammanutbildningen i större områden, omfattande flerautbildningsprogram. Det är fallet vid de svenskalärosätena KTH och LTH, liksom vid de utländska DTU,Edinburgh och MIT. Man har vidare vid flera lärosäten kommitlångt när det gäller införandet avinterdisciplinära utbildningar. I Umeå finns program iTeknisk biologi, Molekylär biofysik och Energiteknik och manplanerar program för Media och datakommunikation samt Miljöteknik. I Luleå finns ett program för Samhällsbyggnad. I Uppsala finns program förMiljö- och vattenteknik samt för System i teknikoch samhälle. Bland utländska interdisciplinära program kan nämnas program vid DTU för Miljö, förEnergi, för Informatik och ett nytt program för Bioteknik; vid HUT förInformation Network, för Automation and SystemsEngineeringoch för Landscape Architecture; vid MIT för UrbanStudies and Planning; vid University of Edinburgh för Environmental Engineering etc.